Forum: Livet suger

En post som är något inspirerad av LadyFrost, och som är relativt seriös. Ledsen för det, men dagtidsbloggande blir såhär läskigt

Hur lång backlog av jobb och andra uppgifter har du? Alltså, hur länge sedan skulle du ha gjort något du fortfarande inte är klar med?

Själv kan jag komma på saker från över ett år tillbaka. Saker jag lovat ska ske, och som jag skulle kunna göra på bara några minuter, men som inte är gjorda. Dels är det tråkigt, dels blir “några minuter” ofta en hel dag när det handlar om mig eller när det handlar om datorer (och framförallt när det handlar om båda, vilket det oftast gör), och dels har jag så många “några minuter” att det slutar som “några veckor”. Vid en viss punkt, när man inte ens längre kan komma ihåg allt man skulle ha gjort, är enda lösningen på problemet att börja förtränga, ignorera, hoppa över och skjuta på. Man börjar lägga större delen av sin tid på att förtrycka tankarna på allt man skulle ha gjort, för även om man gör en eller två saker blir situationen inte bättre för det. Gör man en sak brukar man dessutom komma och tänka på en sak till. Och en till. Och en till. Och så var den dagen förstörd… Självklart är det ju inte en lösning, utan det blir bara värre.

,,nda sedan sparvågen i början av nittiotalet har ohälsotalen skenat uppåt, och det finns många teorier (som troligen alla är lika rätt) om varför - ökad arbetsbelastning, sämre eller ingen rehabilitering, minskade rekreationella möjligheter… I skolan brukar man dessutom prata om bland annat färre vuxna och mindre specialundervisning och extrastöd. Kort sagt: samhällets stöd till de som behöver det försvann, eller blev i alla fall sämre.

Jag hörde för något år sedan om en undersökning, som jag tyvärr inte hittar nu, som undersökte hur bra barn mår, och jämförde med kulturen i landet. Israeliska barn hörde där till de som mådde bäst, och i deras kultur är det vanligt för familjer att umgås och socialisera med varandra och andra. Japanska barn hörde till de som mådde sämst, eftersom det tvärtom pågår mycket lite rekreationella sociala aktiviteter inom och mellan familjer, men kraven är, som jag behandlat i en tidigare post, väldigt höga. Resultaten kom med andra ord fram till ungefär det man med vanligt folkvett kan komma fram till enkelt: människor behöver en balans mellan krav och stöd.

De senaste årtiondena har medfört kraftigt ökad levnadsstandard, både i Sverige och i stora delar av resten av den industrialiserade världen, och man har börjat prata om huruvida välstånd föder utanförskap. Som exempel brukar man använda de nordamerikanska grillfesterna. Förr i tiden gick man till kvarterets grill med sitt kött, pratade och hade trevligt med sina grannar. Så småningom blev folk rikare och kunde köpa en egen grill, och resultatet är att grillfesterna i princip slutat upp att existera - alla går ut och grillar på sin egen grill, och på sin höjd nickar lite halvblygt åt grannen där han står med sin grill på andra sidan staketet. Ungefär samma sak som hänt i Sverige med alla studsmattor som växer upp ur marken likt ogräs - barn har sällan några problem att hoppa studsmatta med ett grannbarn, så varför har man en studsmatta per familj, istället för en per kvarter?

Visst är det väl så, att på senare tid har socialt interfamiljärt utbyte minskat, när fler sitter och verkligen utnyttjar femtiotolvtums plasmaskärmar och kilowattsupergamermegadatorer blivit tillgängliga för fler? Visst har även det resulterat i, och det är det här som är obehagligt, minskat intrafamiljärt utbyte? Visst går vi stolt mer och mer mot den Japanska modellen, och än längre, med slagordet att även om ensam inte är stark, blir han det med tillräckligt mycket coola prylar?

Med andra ord: en längre utveckling, som föder ökat utanförskap och isolering, har krockat med en kortsiktig utveckling, som föder än mer utanförskap och isolering, och mitt i allt ihop står en hop förvirrade människor, alla sjukskrivna, utbrända, knaprandes lyckopiller och med studieskulder upp över öronen, eftersom alla “enklare” jobb som inte kräver högskoleutbildning automatiserats bort, med ingen eller mycket lite sjukpenning, eftersom staten inte får in skatt från någon, eftersom ingen jobbar. Skulle inte tekniken göra oss lyckligare, eftersom det skulle göra det enklare för oss att ha kul, och göra så att vi slapp slita så mycket?

Oh, visst ja. Glad påsk!