Forum: Motivation

Jag har bestämt för mig att jag bloggat om min (brist på) motivation tidigare på någon annan blogg. Det här får väl bli något av en uppdatering i så fall. Det var säkert länge sedan, och jag har säkert blivit smartare sedan dess. Eller något.

LadyFrost tjatade alltid på mig om mina “tvåveckorsbesattheter”. Under två veckors tid blir jag besatt av en ide (där “två veckors tid” kan beteckna allt från ett par timmar till två-tre, i undantagsfal fyra, veckor). Jag lever den, äter den, skiter den, utsätter alla i min omgivning för den, och är helt enkelt allmänt Jobbig med den. Besatt. Resultatet av att jag pratar med allt och alla jag träffar om det blir att alla jag känner efter två veckor kan allt om den aktuella besattheten, då jag plötsligt börjar predika om något annat. De mest komiska situationerna har uppstått när besattheten har gällt musik, och mina kamrater, som inte lider av samma märkliga uppfattning om tid och rum som jag, faktiskt lyssnar på musiken ifråga långt efter mig. Som exempel kan nämnas att många som jag känner har en stor samling Blümchenmusik (jo, hon har gjort ett par bra låtar som är hyfsade. Om man är en speedad kanin på extacy. Och nej, det förklarar inte att jag kan löjligt många tyska fraser som även råkar förekomma i hennes låtar) på sin dator, och ungefär lika många (dock inte nödvändigtvis samma personer) lyssnar gärna på The Knife.

Vad är det för problem med tvåveckorsbesattheter? Att det tar ungefär en besatthetstidsenhet att komma igång med något.

Jag ville i somras koda för Gnome, och när jag väl började hitta i deras Bugzilla och i övriga delar av projektet, när jag fått en fungerande utvecklingsversion av Gnome byggd och installerad (och det är bannemig inte alltid lätt), och hitta buggar att fixa (och i vissa fall även lyckas fixa), då var det plötsligt inte längre intressant.

I några veckor har jag använt linuxdisten Foresight, och även paketerat ett gäng program, men jag inser redan nu att den ursprungliga glädjen är borta, och jag är på väg att tappa den “besattheten” också.

Min stackars server är ett tydligt exempel på hur resultatet blir. Sällan funkar något, aldrig funkar allt. Det blir alltid något steg man måste komma ihåg för att använda den. Och när jag lägger till en extremt cool funktion (som kommer användas en gång någonsin) (plötsligt kommer jag att tänka på OpenID) blir det ett steg till, och till slut blir det så många hack man måste dansa runt att det känns som om man försökte genomgå militärens hinderbana. Förr eller senare får jag ett ryck, och fixar en sak (efter den här veckan routar min server massor trafik jätterätt - inklussive IPv6, krypterade tunnlar och IPv6 över krypterade tunnlar), men allt annat fungerar fortfarande lika illa.

Det här är bortkastad tid! Det kanske kan vara bra att kunna lite om allt möjligt när man gör något nytt - hade jag inte pillat med C och med GTK för massa år sedan hade jag aldrig kunnat bygga kod till Gnome - men det ger liksom inga resultat någonsin. Oftast är förkunskaperna tillämpbara i form av att jag försöker lära mig ett språk som kan samma saker, och ser ungefär likadant ut, som de språken jag lät mig tidigare. Bara för att.

Med tiden så bygger sig ändå en samlad kunskap upp, men den är för grund i så många aspekter att det är svårt att använda till något speciellt. Till exempel är jag inte tillräckligt duktig på C för att kunna göra någon större omstrukturering av kod (jag blir fortfarande förvirrad av pekare). Med andra ord klarar jag av Hello World i det mesta, men aldrig något mer än så.

Hemskast av allt är att all den tid jag inte lägger på att göra någonting vettigt brukar jag istället lägga på att IRC:a, läsa olika bloggar och planeter. Det är intressant att få veta vad som händer i frikodsvärlden från alla planeter, och vissa bloggare (Joel Spolsky är outstanding, men Kathy Sierra är också grym) behandlar även saker som produktutvecklingsmetodiker och (ironiskt nog) motivation. Ja, jag brukar kasta bort min tid med att läsa sida upp och sida ner om hur man motiverar sina programmerare.

Det verkar som att jag allt för ofta helt enkelt lägger av när jag stöter på motgångar. Det är lättare att vända sig i soffan/sängen, surfa in på valfri blogg, och ta en tugga choklad till. Dock är det ett mer eller mindre välkänt faktum att det är depressionsframkallande att göra för lite - gör man inget känner man sig värdelös. Känner man sig värdelös vill man inte göra något. Ond cirkel. Depression. Självmord. Typ så.

Ett av mina problem är eventuellt att jag är för faschinerad av för mycket. När det varje vecka är något helt annat som hägrar finns det liksom ingen anledning att avsluta den här veckans jobb - jag har ingen nytta av det nästa vecka ändå, så jag kan lika gärna ta resten av veckan ledigt till att läsa bloggar. ,,ven om det bara är måndag.

Under vissa delar av mitt liv har jag av IRL-personer i min omgivning blivit benämnd “geni” eller liknande. Jag tror att det beror på det jag beskrivit ovan - att jag kan någonting om det mesta gör att jag kan mer än de flesta om det mesta, men alla är bättre än mig på något eller några områden. Jag fungerar mer som en informationssamlare än som en informationsanvändare.

Men nu är jag bannemig trött på att vara informationssamlare. Jag vill göra något! Hur gör man för att ta sig förbi de där första hindren så att man kan lära sig något ordentligt? Hur gör man för att behålla intresse, fokus och motivation för att kunna komma någon vart?

Eller, jag kanske ska skita i det här och försöka göra något coolt med Neo1973. Eller Wikipedia. Eller funktionell kroppsmodifiering. Eller lobbyingverksamhet. Eller… ARGH!

Vi är riddarna som säger fiskbulle!