Forum: Blinkenlights (inte särskillt) hemliga riter

Ni som följt min blogg en längre tid torde ha upptäckt att det först inte kom några poster alls, för att sedan komma mängder galna poster under kort tid, och nu har det börjat mattas av igen. Jag har en teori om anledningen: Club Mate, kolsyrat te som är extra populärt på evenemang som Chaos Communication Camp, levererades i tid till uppgången av poster, och nergången sammanträffade relativt väl med slutet på mitt Club-Mate-förråd. För att undersöka min teori har jag kvällen till ära blandat ihop en liter helt vanligt, kolsyrefritt mate - något som den intresserade kan prova på Blinkencamp - och hällt i mig, och tja, visst verkar det fungera?

Blinkencamp. Ett LAN som verkar planeras att bli något av en nostalgitripp, där vi återigen ska frossa i alla de extremt sjuka (läs: barnsliga) riter vi (linköpingsblinkenlightsarna bör väl vara en någotsånär korrekt beskrivning av “vi”) upprättat under gymnasietiden: garagelan, matepicknick, Blümchenfestival (den alternativa termen jag försöker sprida som en ersättning till den ursprungliga termen Blümchentimme) och alla de andra.

För första gången har vi även tänkt utsätta ickelinköpingsfolk för vårt excentriska uppförande. Vi har testat en slags betaversion på stackars derfian genom att släpa med honom på en matepicknick, och han reagerade ungefär som man kan förvänta sig: tänk er en katt sittandes på en liten flotte, långt ut i vattnet, med fullt av badande, plaskande barn lekandes runtomkring. För att ingen ska komma oförberedd till Blinkencamp i tron att det är ett helt vanligt LAN är det därför bäst att jag förklarar några riter en gång för alla. Förhoppningsvis uppmuntrar jag någon att komma, istället för att avskräcka alla (ja, ni får sitta i ett hörn och vara osociala på en eller flera programpunkter om ni vill)

För den ej invigde är en blinkenlightsare inte som vilken annan person som hellst. Ett exempel på detta är att mina mest poänglösa poster brukar uppmuntras av många blinkenlightsare, men de flesta andra brukar hålla tyst. Man kan sammanfatta det som att en riktig blinkenlightsare är helt slut i huvudet. Ja, och stolt över det, såklart! LadyFrost sa till oss att vårda våra besattheter, men blinkenlightsare tar det enligt min åsikt till en helt ny nivå.

För den som inte orkade klicka på länken ovan för att läsa om mate, och inte har hört talas om det förut, är det ett koffeinrikt, bantningsfrämjande, giktförhindrande, cancerförhindrande (ska jag fortsätta?) örtte, som brukar säljas i invandrarbutiker, och som dricks mycket flitigt i Argentina, Uruguay och andra länder i närheten av dessa länder - i somliga delar dricks mate mycket flitigare än både kaffe och “vanligt” te. Det är med andra ord ingen särskillt märklig dryck. Mate har dock ett antal gamla riter kring sig för hur man dricker det - man ska hälla tebladen i en behållare som heter gourd, och sedan dricka genom en metallsugrörsskedpryl som heter bombilla. De av oss som har dessa vitala utrustningar (få) använder också dessa, men i övrigt är våra riter egenpåhittade. Till exempel är en matepicknick är inte en matepicknick om den inte äger rum på en plats som verkar åtminstone lite märklig att picknicka på, och det är helt nödvändigt att maten avnjuts lyssnandes på reggae (Helt Off och Kalle Baah är stående inslag). Helst ska vår alldeles egna estet herj släpa med sig sin ukulele också (ukulelens namn tänker jag inte försöka stava) så det blir lite fånig allsång. Maten i sig är inte särskillt viktig - eftersom mycket få personer får i sig den här drycken som smakar som te gjort på nermald höskulle kryddat med en askkopp, brukar alternativa drycker, som helt vanlig Cola, föredras av en relativt stor del av deltagarna. Sedan handlar det bara om att inse det komiska i vad man egentligen sysslar med, så blir det skitkul

En Blümchenfestival går ut på att titta igenom alla videor den halvdåliga dagispopartisten Blümchen gjort, något som brukar ta ungefär en timme, varför det även kallas för en Blümchentimme. I stil med Rocky Horror Picture Show (den borde vi börja se på!) finns det vissa saker man måste göra under tiden man tittar. Det finns en stående tävling i alla videor: hitta vattnet. Någon (jag skyller på herj - är det dumt är det oftast hans fel) upptäckte att det förekommer vatten i (nästan?) alla videorna. Oftast badas vattnet i, men i något fall förekommer det bara i ett glas i slutet. Ett annat stående inslag är att nynna på den livsläskiga musiken från Hajen så fort man ser delfinerna i Nur Geträumt, och klaga när de aldrig äter upp stackars Jasmine. Vidare leva sig in i “handlingen”, klaga på konstigheter, och så vidare uppmuntras. Precis som matepicknicken är det med andra ord meningslöst och skittråkigt. Fast grymt kul. Ja, om man varit vaken för länge och har druckit mate först i alla fall.

Blümchen har annars en speciell ställning bland blinkenlightsare, och den här gången är det faktiskt inte herjs, utan mitt fel. Då och då, oftast sammanfallande med våren, börjar många mer eller mindre maniskt lyssna på Blümchens gamla eurodunk om och om igen. Musiken är sådan att man antingen blir ungefär som om man tagit en överdos koffein (inte direkt pigg kanske, men man kan inte slappna av, utan sitter som en zombie istället) eller extremt irriterad på den hemska musiken, beroende på ursprungligt humör (eftersom “rätt” humör verkar infinna sig mest på våren är det då manierna inträffar). Ja, jag använder Blümchen för att skriva den här posten.

Varför just Blümchen? Det finns flera skäl. Dels kan jag inte låta bli att i hemlighet älska den dåliga musiken (även om jag känner mig som hämtad från en xkcd-stripp). Många låtar är bara dåliga, och andra är något uttjatade (Heut ist mein Tag går fortfarande inte att uppskatta efter alla gånger den spelades när den var ny), men det finns faktiskt guldkorn! Dels kommer det från att jag på den tiden Blümchen faktiskt gjorde musik (vilket är runt 10 år sedan) var ännu hemligare kär i Jasmine Wagner. Och slutligen så är musiken så pass fånig att vi-låtsas-att-det-är-kul-så-blir-det-det-effekten jag nämnde tidigare är som gjord för den. Det senare kan jag utnyttja för att slippa erkänna de tidigare två punkterna för någon någonsin, eftersom de som sagt är hemliga (avslöja inte det för någon). Att jag vid något tillfälle hittade en Blümchendiskografi på någon torrentsida gör att man lätt kan götta ner sig hur mycket man vill i allt hon gjort, vilket så klart uppmuntrar manin.

En annan fin tradition som jag hoppas blir av är att glo på Interstella 5555 - i alla fall om jag lyckas gräva fram filmen från min redundanta backuplösning (skicka alla filer till några vänner, släng dem själv, be dem rota fram filerna när du vill ha dem). Den filmen är för den ovetande en anime-film gjord av/med Daft Punk, och som utspelar sig till deras skiva Discovery. Inga repliker finns, utan allt som hörs är de olika låtarna från skivan. Filmen handlar en grupp blå artister, som blir kidnappade av en hårig version av Bert Karlsson och hans elaka skivimperium, blir målade hudfärgade, och tvingas spela sin musik för människorna. Uppenbarligen är ju inte skivbolaget baserad på Bert Karlssons skivbolag Mariann Grammofon - här är det ju inte artisterna som blir tvingade att spela, utan vi stackars människor som blir tvingade att lyssna. Att leva sig in i filmen uppmuntras även här - till exempel att berätta för Bert Karlsson-kopian hur elak han är varje gång han kommer i bild.

Det har även talats om att återuppleva petpinnen. Petpinnen är en uppfinning från det absolut första garagelanet, och konstruerades av en lång träpinne, samt en vante som träddes på pinnens ena ände. Med den kan man utnyttja jabber-tillägget POKE (Presence Obtained via Kinesthetic Excitation) över längre avstånd än vad som annars är möjligt. Mycket effektivt för att påkalla någons uppmärksamhet om denne sitter bredvid den som sitter bredvid en själv (så man inte når att använda POKE med sin vanliga hand), och personen inte svarar på IRC eller Jabber. Ja, om man inte orkar skriva till personen som sitter emellan, och be denne POKE:a.

Vi får se om det även blir något återupplivande av “klockan är sent, det är typ morgon, och vi är trötta och uttråkade. Vi borde sova. Jag vet! Vi går och gör något så nördigt som att sparka fotboll!” Med tanke på att jag alltid halkar omkull och slår mig (blank sula, daggfuktigt gräs, och så en rejäl spark) hoppas jag nästan på att slippa det

Det finns dock en sak som är mer blinkenlights än allt jag skrivit ovan: att inte orka genomföra några planer alls. Nåja, lite ska väl bli av i alla fall - speciellt när jag nu dokumenterat några klassiker.

Så. Vem var det som sa att det inte är socialt att placera en hög nördar i samma lokal?

Vi är riddarna som säger fiskbulle!